Om det finns ett motsatsord till tävling så är det en sådan människa jag varit.
Varför ställa upp i en tävling som ändå bara kommer att leda till att alla får svart på vitt hur kass jag är? har varit min mentala inställning.
Och om jag ändå lyckats trassla mig in i något tävlingssammanhang (typ föräldradag på skolan eller midsommarlekar) så har jag alltid lyckats vara sämst när det gäller.
Ända tills den där kvällen den nittonde april tvåtusensex.
Det var Guldäggsgala och vår Glitterbok var nominerad.
Även om vi trodde jättemycket på den så var jag säker på att den på ett eller annat sätt skulle snubbla på mållinjen.
Att vi skulle snuvas på segern av exempelvis Åkestam Holsts kampanj för Mods.
Men det gjorde den inte, utan den vann och för första gången någonsin fick jag också känna mig som en vinnare.
Det känns nog som om mitt liv tog en lite annan riktning från den dagen.
Jag är inte lika övertygad om att det alltid är stolpe ut som gäller för min del.
Och därför anstränger jag mig kanske också mer sedan dess.
Jag anstränger mig så mycket att jag vågat hoppa på en Nike+-utmaning som vi har på jobbet.
Vi ska springa sammanlagt fem maror innan nyår och började i september. (Jag vet, jag har tjatat om det otaliga gånger förut.)
I morse sprang jag en mil, och när jag kommit åtta kilometer bestämde jag att nu fan ska jag klocka in under en timme.
Något som jag aldrig lyckats med förut.
Eftersom jag sprungit de inledande kilometrarna så där långsamt som bara jag kan, speedade jag upp ordentligt för att hinna.
Om någon var på hörbart avstånd de sista hundra metrarna av rundan trodde nog vederbörande att det pågick en inspelning av någon maffig p-våffla vid gamla Säröbanan. Så mycket ansträngde jag mig (snittid för sista kilometern: 4,54).
När damen i podlurarna förklarade att jag avverkat en mil, tryckte jag triumferande på knappen som stänger av mätandet och berättar hur det gått.
Flåsande och stånkande lyssnade jag på vad hon hade att säga.
Jag hade sprungit en mil på tiden en timme och en tiondels sekund.
Förmodligen är det den högre maktens sätt att säga att jag fortfarande är Fru stolpe ut.
Det kanske egentligen är ganska imponerande att lyckas missa måltiden på milen med en marginal som hör hemma i hundrameterslopp?
12 kommentarer:
En gång vann jag ett stort pris men då var jag inte beredd.
En gång vann jag en stor gammelsmurf på Liseberg men min bror sa att det var han som vann.
Jag ska skärpa mig nu :)
JM: Det var bra att du påminde mig. Jag har också vunnit på Liseberg ganska nyss. Note to self: Det är inte alltid stolpe ut.
:-) Hihi så jäkla typiskt. Nu måste du springa en mil igen i morgon. Två tiondelar snabbare.
Men tänk så här. För ett år sedan var väl milen en utopi i sig?
Bara för att glädja dig lite kan jag berätta att första gången jag sprang Göteborgsvarvet gjorde jag det på två timmar och en sekund. En fucking jävla sekund över den där magiska gränsen.
Abbepappan: I augusti i år var milen en utopi. Det har du rätt i.
Och ett Göteborgsvarv kommer nog alltid att vara det.
Du ser helt fel på situationen, du måste ner under 50min per mil, inte 60min! Det är ju gångtakt.
Anonym: Uttryck som "helt fel" och "måste" får stå för din syn på saken. Och det som är gångtakt för den ena är en bedrift för den andra.
Men unga dam, du tänker helt fel. Om du har en tid på drygt mindre än 5min/km på sista så har du mycket krafter kvar.
Ett tips till nästa runda, värm upp innan i din "gångtakt" i typ 1-2km så du kommer förbi det första flåset och så du blir "varm i kläderna".
Jag lovar att du kommer sänka din tid kraftigt. Om inte så lovar jag att köpa en Macbook och inte en thinkpad till nästa gång.
Anonym: Det har du med all säkerhet helt rätt i.
Fast jag tycker du ska köpa en Macbook oavsett.
Och nu är jag tillräckligt gammal för att inte bemöta ett tilltal som "unga dam" med en spydighet.
Det där med "Gbg-varvet = utopi" sitter bara i ditt huvud. Och det är som bekant inte det du springer med.
För att ta fram en favvoquote och tvista till den:
"Jag kräver att du vill springa Göteborgsvarvet av egen fri vilja"
/Nalle Knutsson
Jag har ingenting annat att säga än att bara att springa är en bedrift. Jag VET En gång i mitt liv startade jag upp min kropp med just att börja springa. En kropp som hade sett alldeles för mycket godsaker och alldeles för lite motion. Så som sagt, bedriften ligger i att klara det, inte i att göra det på en tid andra har bestämt. Nu kan jag inte springa längre. Det har min barnmorska sagt i från. Man får träna på andra vis. Just nu inte alls (fast jag ska erkänna att RÖR på mg, det gör jag ju i alla fall numera och hållerigen på godsakerna, när midjan börjar trängas - NÅT har jag lärt mig och det är att jag inte orkar börja om).
Vinner saker gör jag nästan aldrig. Men när sonen hade brutit armen och inte kunde gå med på Grönan, så vann jag en Mjukis-Bart i hans namn :)
Maken hånar mig för min oförmåga, då jag köpte lotter för över hundra kronor på andre sonens familjefest och bara vann en fotbollsfilm (som vi redan har) ett halsband som jag inte tål och en underlig ljuslykta. Det var iofs lite vinster, men inte med tanke på lott- och vinstmängden i proportion.
Asch Ulrika, släpp det hjärnspöket!
Att vara Fru Stolpe Ut är ju tusen gånger bättre än Fru Missar Målet Grovt och miljoner gånger bättre än Fru Skiter I Att Spela.
Men jag håller med dig, att ge järnet på milen och missa med så ynkans lite, det är ju attans retligt!
Nästa gång, nästa gång...
Hörruduru. Om du väntade med att trycka på knappen förrän efter rösten i podlurarna talat om för dig att milen var avverkad, då var du ju faktiskt färdigsprungen på mindre än en timme. För du menar väl ändå inte att rösten meddelade, du lyssnade, förstod, bestämde dig för att trycka på knappen och sedan tryckte på knappen på under en tiondels sekund?
Skicka en kommentar