I det senaste numret av M-magasin finns en artikel om min vän, och tidigare arbetskamrat, Ann Lindh.
Vi jobbade ihop på ett ställe som hette Styra i slutet av nittiotalet.
Och att styra är en av de saker Ann är fantastisk på, vilket inte direkt är vanligt på reklambyråer.
Hon ledde byrån med ett genomtänkt, tydligt och varmt ledarskap.
Det var inte hon som var den officiella chefen, hon var "bara" med i ledningsgruppen.
Men att det var hon, och inte fjanten som hade "VD" på sitt visitkort, som var företagets motor, visade sig inte minst den dag hon gick ut genom dörren för gott.
På några månader föll byrån ihop, likt en spettekaka i ösregnet, och förvandlades till en oaptitlig sörja som ingen ville ha något med att göra.
Hon är kanske den starkaste kvinnan, nej, personen jag träffat.
Delvis handlar artikeln om just detta, men tyvärr också om hennes cancer.
Om hur hon hanterar den, inte minst med tanke på att hon är mamma med ensam vårdnad om en 3,5-årig son.
På ett ställe i artikeln säger Ann något som är så klokt, så vackert och så sorgligt, att jag måste vänta en lång stund innan jag kan läsa vidare.
Det är nog den finaste beskrivningen jag läst, om att befinna sig i en situation som hennes:
"Jag lever på en ravinkant med stup på båda sidor. Men uppe på kanten odlar jag min son och vackra blommor, gungar och lagar pannkakor."
Heja dej, Ann. Du är fantastisk.
Ann Lindh, Magasin-M, rosa bandet
11 kommentarer:
Oj. Det där var en fin beskrivning Ulrika. Nu fick jag en tår i ögat och en klump i halsen. Faktiskt mer är jag fick när jag läste artikeln.
Jag instämmer i din kör. Heja Ann. Kämpa på.
Tack, Abbepappan. Nu hejar vi tillsammans.
Smärtsamt och vackert går ofta hand i hand när man läser något som påminner en om det viktiga i livet.
Å, vad fint skrivet Ulrika.
Jag sitter också här med tårar i ögonen.
Du kan verkligen beröra med ord.
Herregud. Vilken gåva.
Jag blev också väldigt gripen av Anns berättelse i tidningen M.
Herregud. Vilken kvinna.
/T
Tootsie: Tack själv. Det var ju tack vare dig jag hittade artikeln.
Jaha. då sitter man här med den där tjocka känslan i halsen igen då. Fan det är ju livsfarligt att läsa din och abbes pappas blogg.
fint skrivet och jag håller alla tummar för Ann och hennes son.
sedan vill jag bara säga att jag älskar liknelsen "föll ihop, likt en spettekaka i ösregnet". jag kommer att använda den känner jag.
Här kommer mitt livs första bloggkommentar till en duktig copywriter från en gammal arbetskamrat till DIG. Guess who! En fin kommentar till en fin artikel!
Mikebike: Att bli komplimenterad av dej för en formulering, det är stort.
PiaElisa: Vad roligt att du kommenterar för första gången. Är det måntro Pia L?
ulrika: ähh lägg av. jag rodnar.
Det är väldigt märkligt, men sorg och svårigheter har en tendens att plocka fram väldigt vackra ord ur så många människor.
Hennes beskrivning av ravinen är väldigt talande.
En annan liten detalj - jag vill minnas att jag hade Styra som kund runt 2000-2001. Väldigt trevliga människor som vi stötte på, vad jag minns.
Japp, det är Pia L som halkar omkring i bloggdjungeln. Hörde om din blogg ffg via Eva H. Kommer att läsa den regelbundet.
Skicka en kommentar