Allihop har de trängt ihop sig i den svarta skinnsoffan framför brasan.
Pappa Johnny, mamma Ulla och de tre döttrarna: Annika, som är äldst, mellanflickan Mia och minstingen Ulrika.
Soffan står egentligen aldrig så där annars, det är fotografen som sett till att den flyttats, han tyckte att det skulle bli ett trevligare julkort när den öppna spisen hamnade i bakgrunden.
Något av barnen har just tjatat om att katten Sotis skulle varit med på bilden, men just den här gången blev det helt husdjursfritt.
Varje år kommer fotograf Rodhe hem till familjen Andersson med uppgiften att föreviga familjeidyllen.
Så här i slutet av sextiotalet är det fortfarande stil på gänget, men allteftersom sjuttiotalet fortskrider, blir de olika familjemedlemmarnas klädval allt mer tveksamt.
Slafsigt, skulle man kunna kalla det, i alla fall barnens.
Det blir väldigt tydligt när man lägger upp alla de olika julkorten framför sig, ett år efter ett annat.
Men åttiotalet hann inte bli mer än ett par år gammalt innan familjen slutade med sin julkortstradition. Kanske var det lika bra.
Är det någon som kommer ihåg det underbart långsamma tv-programmet "Svart på vitt" där Hans Villius eller Olle Häger berättade om ett fotografi?
julkort, fotografer, svart på vitt, hans vilnius, olle häger, sextiotal
14 kommentarer:
Ah, det programmet älskade jag. Den knarriga rösten:
"Mannen till höger på bilden har en grå rock. Han var smed på bruket. Till honom gick man för att få sina tänder utdragna."
Och så vidare.
Hans Villius hade ju en perfekt berättarröst. Han hade läst in en massa text till diabilds-shower i skolan, minns jag.
"Stalingrad kom att bli tyskarnas Waterloo"
Eller: "Flickan till höger på bilden skulle vid vuxen ålder komma att blogga till nöje för både sig själv och en uppskattande läsekrets."
Stellan och Pseudonaja: Hans röst gjorde allt intressant. Han skulle kunnat läst upp Nya Momsreglerna och fått dem att bli olidligt spännande. Eller låta som andra världskriget.
Ett spår på svart-på-vitt-vägen som jag skulle kunnat ha gått, men inte gjorde var:
Vad fotografen inte vet, är att hans dotter sedermera ska bli både Fröken Sverige och gifta sig med Yannick Noah.
Men, men…
Det betyder ju att du liksom är släkt med den ende liksom nästan svenske spelaren någonsin i NBA! Eller?
Stellan: Nu får du förklara. Jag hänger inte med (även om jag har en teori om vad du kan tänkas mena).
Hans Villius, vilken legend.
Ang dina kopplingar till fotografer och NBA så säger jag bara "världen är liten och Sverige är ännu mindre". ;-)
Förlåt, jag blev kanske lite ivrig där. Yannick Noahs son Joakim spelar basket i NBA-laget Chicago Bulls. Jag antog att det var din systerson, men det behöver det förstås inte vara…
Stellan: Nej, nej, det var inte min syster. Det var fotografens dotter (som jag aldrig träffat, bara läst om i skvallertidningar).
Apropå det där med att inte veta...
Föga anar den ömma modern att hennes glasögon 40 år senare skall bäras av en animerad figur vid namn Robert som på len norrländska förmedlar att livet skall levas den enkla vägen genom Boxer
Nu väntar vi på resten av julkorten. snälla, snälla mer !
Björn-And-Ren
Nemo: Om du anar vad mammas glasögon har varit föremål för mode-genom-tiderna-som-vi-inte-förstår-diskussioner.
Mr Rebus-Björn: Jag tror att du är ganska ensam om din önskan, men jag ska se vad jag kan ordna.
Geez. Hur kunde jag fatta så fel?
Det är smått fantastiskt, faktiskt. Kortslutning. Men då var ju den saken utredd, i alla fall.
Ett underbart program. En underbar bild.
Tack!
Av någon anledning kom jag och sambon att tänka på just den där gamla rösten och frasen "året var.." och började frenetiskt fundera på vad han hette, och vad det kom ifrån. Efter lite snokande kom jag på namnet och sen tack vare dig nu även programmet.
Nu gäller det bara att hitta rätt avsnitt av "svart på vitt" men det är ett angenämt problem i sammanhanget.
Tack tack =)
Skicka en kommentar