Att ha lockigt hår är ungefär som att ha ett barn i trotsåldern mitt på huvudet.
Om jag tycker A så kan man ge sig fan på att det tycker B.
Om jag föredrar X så spjärnar det emot och ser till att det blir Y istället.
Bara för att vara tvärtemot.
Det testar hela tiden gränserna för vad som är acceptabelt.
Då får man visa vem som bestämmer med en stenhård föndiciplin.
Om det inte räcker kan det behövas tas till både plattång och hårsnoddar för att sätta det på plats.
Men vid någon enstaka tillfällen, lika sällsynta som feltryckta Schilling Banco, så slumpar sig det så att allting ligger precis så som jag vill ha det.
Det går garanterat aldrig att upprepa.
5 kommentarer:
*fniss* Kanske du ska prova med husarrest? Eller att ställa lockarna i skamvrån? :)
Bra tänkt där, Carra. Förmodligen bättre än utegångsförbud.
Är inte ett genomsnittligt Göteborgsväder döden för alla med minst självfall?
Det var ett tag sedan man behövde bry sig om sånt. :)
Rekommenderar inte min kur; 3 mm.
Men det funkar... ;-)
Fredric: You can say that again.
Hasse: Jag har haft snaggat en gång. Inte 3 mm, men 3 cm. Känns som om det inte skulle bli lika bra, så här tjugo år senare, så jag tror inte jag vågar testa det igen :-).
Skicka en kommentar