Odd Mollys smarta affärsidé

Jag sitter på tåget och är på väg till Stockholm. Slumrar till lite smått men blir plötsligt klarvaken. Det måste vara semestern som gjort att hjärnan reagerar så trögt, för det är först nu det slår mig: "Guldknappen till Odd Molly! Men va fan!"
Odd Molly och deras enormt smarta affärsidé är något jag tänkt skriva om länge.
Som jag ser det är OM:s mission att vända sig till alla kvinnor som egentligen inte är så intresserade av kläder och mode.
Kvinnor som ändå, på ett enkelt (men inte för billigt) sätt vill ha en viss trendmässig framtoning.
För att den modeängsliga kvinnan lugnt ska kunna luta sig mot Odd Mollys trygga barm, är alla deras signaturer så övertydliga att de fullkomligt tar överhanden över plagget i sig. Det är broderier, små texter, speciella mönster och rosetter till förbannelse. Ingen ska missa att här kommer ett Odd Molly-plagg.
Mitt i den överbrandade koftan eller klänningen står en kvinna som skiner av lycka för att äntligen känna sig lite rätt och med. Något som hon kanske aldrig gjort förr.
Och lyckas man förmedla den känslan, ja, då blir man så framgångsrik som Odd Molly nu blivit.
Om jag går ut och äter på lokal i överklassuburbia där jag bor räcker händernas tio fingrar knappt till för att räkna alla Odd Molly-tunikor.
Och ändå är det något snobbmärke utan drar snarare åt kulturtanthållet.
Men i modeängsligheten möts kulturtanten och överklasskvinnan och enas om en broderad klänning från Odd Molly.
Detta är, som sagt, en lysande affärsidé, men att det skulle leda till mode- och designpriset Guldknappen är något det måste lyftas ett och annat modekreddigt ögonbryn på ute i landet. Kanske är det Martina Bonnier som vill ta folklighetspoäng?

Inte ens på en sådan här liten bild går det att missa vilket varumärke damerna klätt sig i, kvällen till ära.

UPDATE: Här kan du läsa en annan bloggare som har synpunkter på Odd Molly.

Guldknappen, DV, Odd Molly, mode, designers, Damernas Värld, Martina Bonnier