Min bröllopsvals – ingen dans på rosor

Häromdagen läste jag i DN om att det är big business att lära bröllopspar att dansa vals.
Som gärna ska sluta i lite Dirty Dancing.
(Och därmed spoilade dom för övrigt många bröllopspars stora och välrepeterade överraskning...)
Det fick mig att minnas min egen bröllopsvals.
Jag gifte mig under tidig kritaperiod, det vill säga i början på nittiotalet.
Då var det inte lika big deal att gifta sig.
Och när det gällde bröllopsvalsen hade Johan och jag övat lite grann hemma i köket.
När bröllopsmiddagen var uppäten spelades wienervalsen upp.
Johan och jag, som inte är några mästervalsare direkt, ställde oss redo att börja.
Och så förde Johan iväg åt svårhållet!
Alla som är dåliga på att dansa vals vet att det är ganska enkelt åt ett håll, om man bara kör medsols går det att upprätthålla en fasad av att man dansar rätt okey.
Men åt andra hållet går det åt helvete.
Därför försökte jag motarbeta hans förande allt vad jag orkade så att vi istället skulle dansa iväg åt lätthållet.
Det blev ingen bröllopsvals, det blev en brottningsmatch.
Så där stod vi i ett par minuter, tills svärfar Folke förbarmade sig över mig, flyttade på Johan och tjuvade iväg mig i en riktig vals.

"Tager du denna brottningsvalsare med en gigantisk rosett på arschlet?"

bröllop, bröllopsvals, dansskola