Min relation till min hylla

För över två veckor sedan fick jag en utmaning av Abbes pappa som handlade om min bokhylla och det som finns i den.
Jag har fortfarande inte fått tummen ur och svarat på den, men det beror inte på att jag aldrig läser böcker, utan att jag fortfarande blir förstummad när jag tittar på det som i tretton månader varit ett inferno av byggrejor och damm.
Men som sedan en vecka ser ut *trumvivel* så här:




Det här är ett före detta fult sovrum plus en vidrig ex-hall.

Här kommer ett litet smakprov på hur det såg ut i juli förra året:



"Jag har inte byggt fönsten själv, men typ resten" hälsar Snickarjohan.

Och jag lovar att återkomma i frågan om innehållet i bokhyllan.
renovering, inredning, böcker, bokhyllor

Ord-okunskap

Ibland lär man sig nya saker när man löser korsord.
Idag lärde jag mej en ordgrej som jag inte hade en aaaaning om.
Att ordet stins är en förkortning av stationsinspektör.
Upp med en hand, alla som visste det.

språk, ordkunskap, stins

En spricka i skallen – uppföljningen

Visst hade man hoppats att det var ett vad?
Att Cecilia efter en ovanligt rosémarinerad lunch i den grekiska övärlden säger till Jessica:
"Jag schlår vad om att jag kan schkriva en debattinlägg schom blir det mest debatterade... Nånschin! Lätt schom en plätt!"
"Ok, vad schätter du?" undrar Jessica och beställer in en flaska till.
"Notan" föreslår Cecilia och Jessica är på.
Trots att promillehalten visar mer än klockan plockar dom fram laptopen och sätter igång.
"Det måschte vara något tabu, schom... Kvinnovåld!" föreslår Jessica. Hon har redan glömt att hon satt emot Cecilias vad.
"Lyschande! Vi föreschpråkar kvinnovåld. Kan man bli mer o-PK?" frågar Cecilia retoriskt och knapprar frenetiskt, men aningen slirigt, på tangenterna.
"Scchee till att du får med ordet "förschoningsknull" sluddrar Jessica innan hon slocknar med ansiktet i en vinbladsdolme.

Visst hade man hoppats att det var så det gick till när två, som man trodde, begåvade, smarta och coola kvinnor skrev veckans (månadens?, årets?) mest utskällda blogginlägg?
Att Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar bara skojade?
(Vad hände förresten med von Krusenstjerna? Hur är det att byta tillbaka till sitt flicknamn efter familjeuppgörelsen i En spricka i kristallen, jag bara undrar?)
Att dom skulle nyktra till, åka hem till Sverige, inse vad dom åstadkommit (vilket skulle innebära att Cecilia fick ge Jessica ersättning för notan) och skriva ihop en smart, välformulerad och knivskarp replik som visade att allt man tidigare trott om dom var sant?

Men tyvärr.
Dom nyktrade till(?), kom hem (?) och skrev en replik.
Som är lika svamlig, lika illa formulerad och visar prov på samma märkliga människosyn och tveksamma retorik som någonsin det ursprungliga inlägget.
I punktform:

• Dom lyckas göra någonslags obegriplig jämförelse mellan feminister och nazister.

• Dom säger att Sveriges vackraste kvinnor sitter i väntrummen på fängelseavdelningarna för våra farligaste kriminella.

• Dom kallar sitt inlägg för "en blogg".

• Dom har gjort bort sig för en väldigt, väldigt lång tid framöver.

Cecilia Gyllenhammar, Jessica Zandén, newsmill, Hamilton, kvinnovåld, moralpanik

De spelande Cubusbarnen är livsfarliga

En liten update på Cubusfilmen med barnen som spelar i band (som jag skrev om häromdagen):
Resumé berättar nu att Cubusreklamen är anmäld till Konsumentverket.
Men inte på grund av det usla tilltaget att härma J-Stores svårt uttjatade idé, utan för att barnen står i två centimeter vatten med sina elektriska grunkor.
"Enligt Elsäkerhetsverket kan detta uppmana barn till livsfarligt beteende" står det i Resumés artikel och därefter följer en lång elteknisk utredning om vilka mikrofoner som är gjorda för inomhusbruk och vilken utrustning som är gjord för 230 Volt.
Stor komik i sig.
Lite intressant är kanske att båda företagen som kör med barn-som-spelar-i-band-när-det-är-skolstartsdags använder sig av inhousebyrå.

Bad idea. På alla sätt och vis.

Cubus, reklam, reklamfilm, Konsumentverket, elsäkerhetsverket

Varning! Spoiler för Dödlig fångst. Samtliga avsnitt.

Numera har vi Discovery Channel on Demand.
Det betyder att vi närsomhelst kan se Survivorman, Mythbusters, program om jättelånga broar, väldigt stora lastbilar eller Tutanchamons skatt.
I teorin, i alla fall. Det funkar inte riktigt än.
Johan älskar Deadliest Catch, eller Dödlig fångst som den heter på svenska.
Det är en serie som handlar om några fiskebåtar som fiskar extra dyrbara och svårfiskade krabbor i Berings hav.
Ett stenhårt och livsfarligt jobb.
Jag tittar med ett öga ibland och det ögat (vänster, tror jag det är) har konstaterat att alla avsnitt är uppbyggda på exakt samma sätt:
1. Någon berättar hur avgörade just den här fisketuren är.
2. Vi får se några exempel på hårda umbäranden ombord.
3. Fiskelyckan uteblir och alla är jättedeppiga och trötta. En nästan tom krabbtina töms på däck.
4. Någon skadar sig illa ("One man down!"). Det blir dålig stämning ombord.
5. När det ser som mörkast ut får dom upp jättemånga krabbor och kan gå hem som framgångrika krabbfiskare.


Dödlig fångst, deadliest catch, Discovery Channel, krabbfiske

Svarta "oliver" vs. "svarta" oliver

Visst är det uppfriskande att få en rejäl dusch med vatten på sin kvarn?
När man får bekräftelse på att det där man alltid brukar säga är helt riktigt?
En av mina favorit-brukar-säga är att urkärnade svarta oliver är en styggelse som inte bör nämnas, och framförallt inte ätas, på samma dag som sina underbara, kärnfyllda, kalamatiska släktingar.
Jag dömer direkt ut en restaurang som har så låga matambitioner att dom serverar urkärnade, svarta oliver.
I en krönika i senaste numret av Allt om Mat skriver Isabella Lövin att de svarta oliver som kärnas ur skördas gröna av besparingsskäl och för att mildra den bittra smaken läggs de i bad som bland annat innehåller utspäddd kaustiksoda.
"Nej, dom här var inte goda. Mer kaustiksoda." måste någon ha sagt.
Av kaustikbadet får de en oaptitlig grå färg, vilket man löser genom att färga dem svarta som sot.
Dom kolsvarta oliverna är alltså kaustiksodabadade gröna oliver+ E 579 som har mindre gemensamt med "riktiga" oliver än burkchampinjoner har med färska.
Svarta kalamataoliver, när man tänker på det, är däremot inte ofta svarta, utan snarare brunlila.

UPDATE Uppgifterna i krönikan kom ursprungligen från P1:s Plånboken. En podversion av det avsnittet kan du hämta här.

oliver, färgämnen, mat, allt om mat, isabella lövin

Sagan om det lilla, lilla LIX-indexet

Det var en gång en vacker flicka* som hette Ulrika.
Hon tyckte om att både skriva och läsa på sin fina, vita Äpplemaskin.
Speciellt tyckte hon om bloggisar.
En dag läste hon om läsbarhetsindex och vilka siffror dom andra bloggisarna hade uppmätt.
Sedan testade hon sin egen bloggis och då talade LIX-häxan, som vaktade alla siffrorna, om att den hamnade på 28.
"Precis som en barnbok, sa häxan."

*Jag sa ju att det var en saga.

LIX, läsbarhetsindex, saga

När Silvia "glömde" bindestrecket

Den här (usla och suddiga) bilden föreställer en liten skylt som jag hittade på en godisautomat i en affär.
Men vad står där egentligen?
"...bl a Leksaker till Drottning Silvias Barn..."
Okej. Om du köper godiset går alltså pengarna till "leksaker" till Vickan, Madde och Calle-Phille.
Först när dom tröttnat på grejerna går dom till Ungdomssjukhus.
Så står det i alla fall.

Silvia, Drottning Silvias barnsjukhus, insamling, språk

Olika referenser

Johan snickrar och frågar Frida: "Kan du hämta plattången?"
Frida: "?????"
Johan, efter några sekunders eftertanke: "Ja, alltså inte den till håret, utan en riktig tång."

Hon tänkte:

Han menade:

verktyg, snickra, tonårsbarn, plattång

Bokstavsbloggare

Dagens lästips är det här.
Mymlan berättar (helt överraskande) att hon har ADHD och hur det tar sig uttryck för henne.
Knivskarpt som vanligt.
Kommer säkert bli obligatorisk läsning för alla som på ett eller annat sätt är drabbade av någon bokstavsdiagnos.

Mymlan, ADHD, bokstavsdiagnos, damp

Är Guillou inte beredd att rädda sin dotters liv?

När man ser annonsen för Jan Guillous nya bok börjar man undra om dom inte är läskunniga på Piratförlaget. Dom verkar i alla fall inte se det mest uppenbara sambandet som uppstår mellan årets mest korkade kombination av rubrik och titel:

Så här läser jag den, i alla fall:
När ett barns liv står på spel är du beredd att gå hur långt som helst.
Mummel, mummel, mummel.
Men inte om det gäller din dotter.

Tala för dej själv, Janne!

Jan Guillou, Hamilton, böcker, Men inte om det gäller din dotter, Piratförlaget, annonser, reklam

Tjatigast just nu – barn som spelar i band

Måste alla barn och ungdomar som ska börja skolan spela i band?
År ut och år in?
Ja, det verkar så om du frågar kedjeföretagen.
Både J-Store och Cubus kör med samma uttjatade grepp.
Cubus tyckte det var en sån fräsch idé att dom gjorde inte mindre än två filmer på temat, en för de mindre och en för de större. Dom kan du se här.
Här är J-Store:s ungdomar-spelar-i-band-film från förra året:

Och apropå JC, hur mycket skäms man inte å Adrian Greniers (sötingen från Entourage) vägnar när dom tvingar honom att vara med i reklamfilmer som den här?
(I utbyte mot grova pengar, no dubt, men ändå.)


JC, Adrian Grenier, Entourage, skolstart, Cubus, J-Store, reklamfilm, YouTube, videoklipp

Olika sätt att säga samma sak

Det här är ett väldigt krånglig sätt att säga...

har behaga att... yada, yada, antaga... yada, yada, på nådig befallning

...att Knugen gillar att ha Kalles på mackan.

OBS! Bilden är ett montage.


Kungen, hovleverantör, kaviar

Homestajlarnas älsklingsattribut

Allteftersom homestylingen vinner mark börjar fler och fler hem till salu bli klonigt lika.
Det är kryddväxter i köket, citroner på fat och, den stora favoriten:
Kuddar med stjärnor på.
Nittiotalsklassikern ses i vart och vartannat homestylat hus i lite olika varianter: Barnvarianten, den mer minimalistiska och den med hela amerikanska flaggan på.
Tror du mej inte?
Kolla då vad jag Googlade fram på fem minuter på Hemnet:









Har du andra bra exempel på typiska homestylingfavoriter?
Eller kan du kanske bidra med fler stjärnkuddar till min samling?

UPDATE: Här börjar läsarnas egna stjärnkuddbilder. Först ut är Eric:


Och här börjar läsarnas egna bilder på fruktfat och andra tokigheter som förekommer i bostadsannonserna. Först ut är Lisa:


Visst blir man sugen på det här hemmet? Eller på körsbär...

homestyling, hemnet, Lexington, amerikanska flaggan, husförsäljning

Du får inte gå.

Höstterminen började idag och i morse körde jag Frida till hennes nya skola.
Gymnasiet.
Hjälp, hur gick det till?
Höstterminen i bloggosfären drar igång med en musikutmaning från Mymlan.
Hon vill veta vilken låt jag tycker är den finaste kärlekslåten.
Gärna med en liten story till.
Låten jag har valt är onekligen fin, men framförallt är den känslosam.
Det finns ingen låt som förmedlar desperation som den här gör.
Desperat panik inför tanken att bli lämnad.
Ne me quittez pas är franska och betyder lämna mig inte.
Han som skrev den heter Jacques Brel och när jag tittar på fotografier på honom kan jag inte låta bli att tänka att han ser ut som om han var pappa till Alex och Calle Schulman.
Hans utseende är verkligen en mix av de båda brödernas.

Calle plus...

...Alex blir...


...Jaques Brel.

Storyn, då? Jo kvällen när Johan och jag träffades (som för övrigt beskrivs lite här av hon som började gymnasiet idag) uppvisade han en veritabel skolbok i ämnet taktisk marknadsföring.
Och det han marknadsförde var förstås sig själv.
En av ingredienserna i marknadsmixen var att på ett lagom i-förbifarten sätt lägga fram att han hade varit och sett Jacques Brel-föreställningen med Tommy Körberg och Evabritt Strandberg.
Det kanske låter mossigt idag, men då gav det honom många fina kulturpoäng i min bok.
"Aha, han är kulturell också. Check!" tänkte mitt undermedvetna och bättrade på hans odds.
Han hade visserligen varit och sett den föreställningen (och tokgillat den) men så himla många fler kulturella evenemang vet jag inte om det blev, vare sig förr eller senare.
Men, Johan. Jag älskar dej ändå.
Du får inte gå.


Den här versionen är med Nina Simone.

Discover Tommy Körberg!

Det här är den svenska versionen med Tommy Körberg, lyssna på den, gör det, snälla!
Tommy K må vara den största pösmunk som sett dagens ljus, men det här är gudomligt bra.

När jag Googlade efter texten hittade jag det här:

Dom är för roliga, dom där ringsignalsföretagen.

Nu skickar jag med varm och kärleksfull hand vidare den här utmaningen till Abbes pappa, Dr Nic, Klaus-Peter, Linda (DVIJDVS) och Ysabell.

utmaning, finaste kärlekslåten, Jacques Brel, kärlek, Nina Simone, fyll bloggosfären med kärlek, Alex Schulman, Calle Schulman

Dagens giftigaste löp

En löpsedel vars budskap ändrar karaktär allteftersom man läser vidare:

Näe! Nu är björnarna i skogen illa ute.

Åhå! Det är stackars Burken himself som fått i sig något olämpligt.

Jaha. Det var underbyxorna som var förgiftade.

I GP:s artikel står det att kallingarna innehöll ett gift som kan göra fiskar tvåkönade. Knappast något man vill ha runt familjejuvelerna, eller hur?

UPDATE: Här är Pseudonajas giftiga kalsongtankar.

Björn Borg, miljögifter, kalsonger, löpsedel, GP

Odd Mollys smarta affärsidé

Jag sitter på tåget och är på väg till Stockholm. Slumrar till lite smått men blir plötsligt klarvaken. Det måste vara semestern som gjort att hjärnan reagerar så trögt, för det är först nu det slår mig: "Guldknappen till Odd Molly! Men va fan!"
Odd Molly och deras enormt smarta affärsidé är något jag tänkt skriva om länge.
Som jag ser det är OM:s mission att vända sig till alla kvinnor som egentligen inte är så intresserade av kläder och mode.
Kvinnor som ändå, på ett enkelt (men inte för billigt) sätt vill ha en viss trendmässig framtoning.
För att den modeängsliga kvinnan lugnt ska kunna luta sig mot Odd Mollys trygga barm, är alla deras signaturer så övertydliga att de fullkomligt tar överhanden över plagget i sig. Det är broderier, små texter, speciella mönster och rosetter till förbannelse. Ingen ska missa att här kommer ett Odd Molly-plagg.
Mitt i den överbrandade koftan eller klänningen står en kvinna som skiner av lycka för att äntligen känna sig lite rätt och med. Något som hon kanske aldrig gjort förr.
Och lyckas man förmedla den känslan, ja, då blir man så framgångsrik som Odd Molly nu blivit.
Om jag går ut och äter på lokal i överklassuburbia där jag bor räcker händernas tio fingrar knappt till för att räkna alla Odd Molly-tunikor.
Och ändå är det något snobbmärke utan drar snarare åt kulturtanthållet.
Men i modeängsligheten möts kulturtanten och överklasskvinnan och enas om en broderad klänning från Odd Molly.
Detta är, som sagt, en lysande affärsidé, men att det skulle leda till mode- och designpriset Guldknappen är något det måste lyftas ett och annat modekreddigt ögonbryn på ute i landet. Kanske är det Martina Bonnier som vill ta folklighetspoäng?

Inte ens på en sådan här liten bild går det att missa vilket varumärke damerna klätt sig i, kvällen till ära.

UPDATE: Här kan du läsa en annan bloggare som har synpunkter på Odd Molly.

Guldknappen, DV, Odd Molly, mode, designers, Damernas Värld, Martina Bonnier

Det kommer mera

Nu när jag ändå gläntat på locket till mitt förflutnas pinsamheter kan jag lika gärna ösa på med ännu mer.
Här kommer två klipp till från min möhippa.
Först när kära bästis T plåtar mej efter videosessionen. Notera hur gulligt hon hoppar jämfota av glädje över bildtillfället.
Sen när jag ska stå i fönstret till dåtidens hetaste galleri, Wetterling Gallery, mitt på Avenyn, och måla en tavla. Varpå jag lyckas tappa min basker i målarfärgen.

möhippa, wetterling gallery, Avenyn, Göteborg

Nu bjuder jag fanimej på pinsamhetspoäng.

I ett svagt ögonblick igår, på Madonnas födelsedag, lovade jag att lägga ut ett klipp från min möhippa när jag iförd svart peruk mimar till Like a Virgin (utan att kunna texten).
Här är den, håll skämskudden i beredskap, och notera speciellt två saker:
1. När jag ska hoppa upp på en fönsterkant, misslyckas och försöker se oberörd ut.
2. När jag dänger en klacksko i den inhyrde killens Harley och han omedelbart efteråt dyker fram och kollar hur mycket skada jag åstadkommit.
Åh, det här kommer jag att få ångra...

Madonna, Like a Virgin, YouTube, videoklipp, möhippa, pinsamheter

McCain snodde Jacksons gamla bensinlåt

En låt som förföljt mej den här sommaren är Jackson Brownes Running on Empty från –77.
Först kom jag att tänka på den när jag var ute och sprang vilket innebar att jag kom på hur bra den var, vilket i sin tur leddet till tipsade jag bandet om den. Som framförde den så här.
Nu läser jag att Jackson stämmer den republikanska presidentkandidaten John McCain för att han (McCain) olovande använt sig av låten i en kampanjfilm där han driver med Barack Obamas förslag att USA kan spara bränsle genom att ha rätt lufttryck i däcken.

Hjälp, vad gammal Jackson har blivit! Han ska ju se ut så här:


Jackson Browne, running on empty, John McCain, presidentkampanj

Till Madonna på femtioårsdagen.

Häromdagen fick jag alltså ett gäng digitaliserade gamla videofilmer.
Tyvärr var dom i en knasigt format, så jag kan inte redigera dom i iMovie.
Annars hade jag kunnat lägga ut delar av min möhippa (från –91) som en hommage till Madonna på hennes femtioårsdag.
Den delen när jag mimar (dåligt) till Like a Virgin framför väldigt en cool grafittivägg vid Röda Sten.
Men det blir en annan dag istället.
Jag lovar.

Madonna är en perfektionist som är petig med allt. Utom med utväxten.

madonna, like a virgin, möhippa, madonna 50 år

Rösta fram Garbergs till segrare i Reklamcupen

Hela sommaren har jag varit med i juryn för DN:s Reklamcupen.
Idag är det final och då är det folkets röst som avgör.
Vilken tycker du är bäst?
Betongkepsarna från Treo (Garbergs)?

Eller Glocalnets låga göra-slut-guide (också Garbergs)?

Du kan SMS-rösta genom att antingen skriva DN *mellanslag* Treo eller DN *mellanslag* Glocalnet och skicka till 72311. Om du motiverar ditt val med max 25 tecken kan du vinna två biobiljetter.
Men hur du än röstar kommer alltså Garbergs att vinna.
Jag har en diplomatisk dag och tycker att båda är bra, definitvit två av de fyra bästa, men jag hade hoppats på Myrornas krig för Canal Digital (Grey) som jag tycker har den fräschaste idén av alla deltagande annonser.


reklam, Reklamcupen, Glocalnet, Treo, Garbergs, Grey, annonser, DN

Ett stycke kulturhistoria

Nu kom dom.
Mina gamla VHS- och Video 8-kassetter som jag digitaliserat.
Jag darrade lätt när jag fick dom i min hand.
En stor del av vårt tidiga familjeliv nedbrända på ett gäng CD-skivor.
Från möhippan till Fridas treårsdag.
Kanske den mest ovärderliga skatt jag har i min ägo.
Här ska du få ett fantastiskt litet smakprov.
Så luta dig tillbaka och njut av den legendariska countryvideon som spelades in på vårt sommarställe, en långtråkig dag, sommaren -92.
De som sjunger och spelar är min syster Mia och min svåger Jonas (ja, han från bandet).
Bakom (den då sprillans nya) videokameran står Johan och i den glammiga rollen som någonslags fläskig bondmora hittar du ingen mindre än moi, nybliven mamma till bebisen Frida.
Låten är Midnight Girl/Sunset Town som ursprungligen gjordes av systerduon Sweethearts of the Rodeo.
Yeehaa!

Och när vi ändå höll på gjorde vi två versioner, den andra tilldrar sig enbart utanför det gamla dasset.
country, hemvideo, YouTube, videoklipp, Midnight Girl/Sunset Town, Sweethearts of the Rodeo

Ur gårdagens sökordsskörd.

Är det så här du ser mig?


Eller är det mer så här?


sökord, Google Analytics, Google, överklass

Tips till SYO-konsulenten?

Igår var jag och mina goa, goa vänner T och A på den utmärkta och trevliga medelhavsrestaurangen Caleo.
Efter ett par glas vin myntade T den redan klassiska felsägningen:
"Han jobbar som fritös."

Caleo, restauranger, Göteborg, yrken

Vad kommer härnäst i premiumsortimentsväg?

O´hoysås med maltwhiskysmak?
Skogaholmslimpa ciabattaedition?
Parmesanrullad falukorv?
Drickyoghurt med champagnesmak?
(Ooops, det fanns visst redan.)

reklam, utomhus, Risifrutti, premiumsortiment, Risifrutti Guld

Slapp, slappare, facket

Igår tittade jag på Janne Josefssons program Josefsson som handlade om hur facket svek dom som fick cancer av att jobba på Lomma Eternit.
Det fick mig att komma att tänka på min egen fackliga erfarenhet.
I början av 00-talet fick jag sparken från en reklambyrå på ett flagrant oetiskt och olagligt sätt.
Eftersom jag var med i HTF var det dom jag kontaktade först.
Jag hade ju hört att facket var stenhårda och supertuffa om man blev illa behandlad på jobbet.
Upprörd berättade jag min smått absurda historia för handläggaren som jag blivit tilldelad. Med bruten röst ackompanjerad av en och annan tår la jag fram mitt case och avslutade med att fråga: ”Så kan vi ses på onsdag klockan tre, då?”
”Neeej” svarade han dröjande. ”Då ska jag fika.”
Efter att ha ringt till HTF och klagat (”Jaha, fick du Bertil, han är egentligen pensionerad, men är inne och jobbar lite ibland när vi har lite tjockt.”) blev jag lovad att få prata med deras stjärnförhandlare.
”Stjärnförhandlaren” började med att berätta att det fanns en tjock bok med undantag från alla regler och att chanserna att jag skulle få rätt var minimala. ”Max en månadslön, skulle jag säga” var hans bedömning.
Sedan lyckades han med sitt artighetsprat ge ett otvetydigt intryck av att hans främsta drivkraft var att sticka lite tidigare.
Efter lite lama förhandlingsförsök la jag ner det där med facket och gick till världens bästa adokatsvåger istället.
Han skrev ihop en hejdundrande stämningsansökan och bara genom att vifta med den inför den forna arbetsgivaren hade jag plötsligt ett mycket ansenligt antal månadslöner på kontot.
Mitt råd är alltså: Skit i att vara med i facket och spara dom pengarna till ett eventuellt advokatarvode istället.

Janne Josefsson, fackföreningar, HTF, reklambyrå, advokabyrå

Sen när blev det en nyhet

att det kan bli tjugo grader varmt?
I början av augusti?
Om det varit i februari hade vi kunnat snacka.

Skynda er och ring Expressen, barn! Det är nästan tjugo grader ute. Det kan bli ett löp, för tusan!

värmebölja, expressen, väder, sol, värme

Det var det, det.

Det var den semestern.
Den ledigheten.
Den sommaren.
Den avkopplingen.
Den känslan som är precis likadan som förra året.

Magic mushrooms

Det är något magiskt med de där gula rackarna.
Man blir så glad av dom.

Har du sett herr Kantarell?

Uti enebacken?

Han kom dit i förrgår kväll med sin hatt på nacken.

Den är gul och den är grann, passar just en sådan man.

Passar åt herr Kantarell uti enebacken.

Och här är resten av texten, den som man alltid börjar nynna på i svampskogen, men aldrig kommer ihåg riktigt hur den gick:

Har du sett fru Kantarell
i den gula kjolen?
Hon är rund och glad och snäll,
skiner rätt som solen.
Jämt hon har ett rysligt fläng,
tidigt uppe, sent i säng.
Alltid glad, fru Kantarell
i den gula kjolen.

Alla barnen Kantarell,
hundra visst och mera,
krupit upp ur gräsets fäll
och bli ständigt flera.
Alla knubbiga och små
med små gula koltar på
komma barnen Kantarell,
hundra visst och mera.

kantareller, svampar, svampplockning, skogen