När Björn Gustafssons ande tog över skolavslutningen för en stund

Stor dag idag.
Frida slutade nian.
Pampigt upplägg à la engelsk internatskola eller amerikansk graduation, med kåpor, podie och inmarsch till tonerna av Pomp and circumstance.
Som ett barn av det högtidlighetsföraktande sjuttiotalet uppskattade jag det välrepeterade arrangemanget.

Det var begåvade ungdomar som gjorde extraordinära musikframföranden (undrade förresten i mitt stilla sinne vad den gamle proggaren Björn Afzelius skulle ha tänkt om han hört sin "Sång till friheten" framförd av ett bedårande flickebarn på en avslutning i Göteborgs mest välbemedlade förorter i sydväst: "Du är det fiiiinaste jag vet") och engagerade lärare.

Varje avgångselev fick sitt eget utrymme i form av ett lågstadieporträtt projicerat på väggen och en liten uppläst "dikt" som beskrev just denna persons mest framträdande egenskaper.
Sedan kom eleven upp på scenen, fick sitt betyg och kramade om lärare och rektor.

Som nummer två ut kom en kille som, precis som förväntat, fick sitt betyg och utförde kramandet. Men sedan greppade han rektorns mikrofon och höll ett litet tal.
Han började väldigt välartat och rart, han pratade om den högtidliga dagen som skulle firas tillsammans med föräldrar och syskon.
Plötsligt fick han en Björn Gustafssonsk glimt i ögat och fortsatte: "Men sedan vill man ju fira tillsammans med alla kompisarna. Så därför tänkte jag fråga om det är någon här som har lust att köpa ut till mig. Så om du hör detta och vill köpa ut så ring mej på 070...".
Rektorns ansikte blev en dryg kilometer långt. Men sedan fortsatte ceremonin som ingenting hänt.

Så här såg det ut när det var Fridas tur:


Filmat på en kilometers avstånd, ungefär.

Frida öppnar kuvertet med betyget.

skolavslutning, Björn Gustafsson, Björn Afzelius, traditioner