Lunch och gocart – the uppföljning

Så här såg vi ut, Mymlan och jag, när vi åt lunch i trehundra graders värme, på Joe Farelli´s, Avenyn, Göteborg, idag.

En racerresumé för den oinvigda är att Mymlan är en bloggare som jag lärt känna via nätet på olika sätt, och idag träffades vi i det så kallade verkliga livet för första gången.

Jag vet inte hur jag ska säga det här, utan att låta alltför smetigt inställsam, men jag tyckte (tycker) väldigt mycket om henne och det kändes som om vi hade kunnat sitta och prata i evigheter.
Jag hoppas att du håller med, Mymlan. (Ja, va fan ska du säga, liksom ;-))

Efter jobbet hade byrån bestämt att vi skulle göra något så svennebananmosigt som att åka gocart. Inte för att vara ironiska eller nåt, utan för att det "är så kul".
Första varven jag körde höll jag inte alls med om att det "är så kul".
Läskigt, förnedrande och... Näe! Jag vill inte. Vill inte komma sist. Vill inte dö.

Men sedan skärpte jag mig när tävlingsmomentet kom till och tryckte ner gasen så pass att jag inte kom sist, och minsann! Då var det jättekul när allt kom omkring.
Här tycker jag fortfarande mest det är förnedrande:

Och här är de oerhört stolta pallpristagarna under nationalsången:



Mymlan, bloggare, gocart, förnedring