Mitt barndomshem är numera som en internetapplikation

Det finns två ord som är överrepresenterade när jag ska inleda mina blogginlägg.
"Jag" och "Idag". Eller I dag som TT-språket tycker att det ska skrivas, men som jag helt rebelliskt beslutat mig för att strunta i.
(Detta skrev jag bara för att undvika att inleda detta inlägg med det kanske tredje vanligaste ordet som är "Igår".)
Hursomhelst.
Igår tog jag en sväng om mitt gamla barndomshem. Det har jag inte gjort på många år, för jag har en fånigt stark känslomässig koppling till detta hus och tycker det är jobbigt att andra människor helt fräckt bor i MITT hus.
Och inte bara bor. Vid min lilla utflykt igår kunde jag dessutom konstatera att de tagit sig friheten att bygga om mitt älskade hus ganska dramatiskt.
I och för sig innebär minsta lilla sten som flyttas och ogräs som rensas bort något som skär i mitt sentimentalkonservativa sinne, men det som hänt nu innebar att huset fick en helt ny karaktär. Vilket kändes i hjärtat.
Men det som var allra jobbigast att se var hur de förvandlat en hundra år gammal, lummig och trolsk trädgård till vilken typhustrista gräsplan som helst.
Vad är grejen med att rensa och röja som om varje buske, varje fruktträd och varje tuva vore en illasinnad fiende i kampen mot den ultimata trädgårdsdrömmen: Råsunda? Eller Ullevi?
Varför är målbilden för så många villaägare att trädgården ska se ut som en fotbollsplan?
Platt. Charmlös. Och praktisk.
Ungefär som Google Reader.


villa, trädgård, trädgårdsskötselrenovering, sekelskifteshus