En mocklig motionär med tveksam självbild

Det här är en sådan här dag när jag känner mig priviligierad.
Men det är ett sådant pretentiöst och tråkigt ord, så jag säger att jag är görmocklig istället.
Jag öppnade dörren, sprang ned för backen, in i naturreservatskogen och tog en runda genom skog och på klippor.
Att motionera är för mig något nödvändigt ont som jag ytterst motvilligt gör för att kunna trycka i mig några nävar ostbågar till och ta ett par glas vin till utan att anta formen av en sjöko.
Fast idag skulle jag kunna erkänna att det fanns ett par fördelar till.
Redan innan frukost kan jag konstatera att jag:
Fått en naturupplevelse. Check!
Sett havet från olika vinklar. Check!
Andats skogsluft. Check!
Tänkt ut ett blogginlägg under tiden. Check!
Med allt detta är avcheckat på dagens upplevelselista kan jag utan betänkligheter ligga som en padda i en solstol på altanen resten av dagen (tack för det, SMHI).

När jag inte tänkte ut formuleringar till det här blogginlägget funderade jag på vad som skulle hända om jag trampade snett på någon sten där längst ute på klippstigen.
"Kommer de verkligen fram med en bår ända hit, och var ska ambulansen parkera?"
Jag kanske får jobba lite på min självbild som motionär.