Nu är det min tur att gå den väl upptrampade stigen som leder till liknelsen att kvinnor är från Venus och män från... vettet.
I alla fall när det gäller den här lilla, lilla detaljen.
Det handlar mäns inställning till belysning.
Eller kanske brist på inställning.
En mig närstående man (jag nämner inga namn) satt igår, denna underbart soliga majkväll, vid halvniotiden och såg på tv. Eftersom vi har ett stort fönster i sydväst brukar vi dra ner mörka träpersienner när det är vackert väder och vi inte är hemma, så att inte växter och blommor ska dö av solsting.
Halv nio (det rådde alltså en solflödande, gyllene skymning) var dessa fortfarande neddragna, men mörkläggningen hade kompenserats av att all takbelysning stod på max.
Varför inser inte denna man, som i normala fall har ett helt osvikligt sinne för estetik, att det är sjukt omysigt?
Ibland när jag kommer hem efter solens nedgång, sitts det och ses på tv i totalt mörker, vilket också hör till det mer otrivsamma man kan göra.
Varför?
Kan någon förklara?
Om du är kvinna tror jag att du nickar igenkännande och samtidigt skakar på huvudet, eftersom du inte heller kan begripa dig på det här beteendet. (Det ser säkert väldigt kul ut.)
Om du är man tror jag att du tittar tomt framför dig och inte riktigt förstår frågan.
Eller?
manligt, kvinnligt, belysning
14 kommentarer:
Jag gissar på att det finns något skäl till varför det i biosalonge, gärna i samband med filmens början mörkas ner.
Filmupplevelsen blir större, fokus läggs på duken.
Detsamma KAN...säger kan... användas som incitament i en TV-soffa.
Jo, om man ser en storfilm med storduk, storljud och storeffekter. Men när man slökollar på "Fiskedrag"?
Tänkte inte på det...
eller släcka ner för att kolla Adaktusson i samspråk med Lars Ohlhy.
Jo, du har en klar point här.
Ulrika 1 - Nemo 0
Svaret är enkelt.
Han kanske har en kvinna vars skönhet är så sprakande praktfull att solnedgången decimerats till lysrörsnivå?
Vad står det nu Nemo?
PS firade 13-årig bröllopsdag igår, därav denna lagerstatus på metaforer ;-)
Eeehhhhh, nu skulle jag skriva en kommentar men måste ärligt erkänna att jag inte riktigt är med på hur du menar. Som du misstänkte.
Det kan också ha något att göra med kvinnors tvångsmässiga grundinställning att "vara utomhus" så fort solen lyser.
En dogm som utan urskiljning appliceras på män, från det att vi är söner till det att vi är makar. "Sitter du inne när det är så fint väder? Gå ut och lek!"
När det enda vi vill är att sitta inne och kolla lite fotboll, liksom. Svårare än så är vi inte.
Jag vet inte om frågan motiverar att gå den vältrampade sexiststigen. Det kan vara så att din närstående mansperson som du inte nämner vid namn beter sig på detta sätt av helt andra anledningar än könet. Jag förstår faktiskt inte heller vad han håller på med. Men jag kanske är en tjej.
Själv fattar jag inte alls varför man ska ha så jäkla tänt. Jag vet ju hur rummet ser ut, vet hur jag ska gå utan att knata in i saker. Etc.
Nej, dunkerdagen skänker ro åt mina ögon och vila åt min kropp.
Jag och min tjej diskuterar ljusets vara eller icke vara konstant. Hittills har vi (jag) kommit fram till att hon älskar att dränka precis varenda kvm i ett bländande 100 wattigt operationsbords-sken, medan jag vill ha det som på julafton, sådär så att man får treva sig fram lite i dunklet.
Men så håller hon ju inte med om att katter är ormar med päls, heller.
Min tes handlar inte om att kvinnor vill ha alla lampor tända och män vill ha det kolsvart, utan känslan för vilken sorts belysning som blir trevlig. Dvs någonstans mitt emellan kolmörkt och lysrörsljust.
Nja, jag är väl kanske ingen riktig kvinna, men om jag sitter i ett rum under skymningen glömmer jag ofta att tända lampor...
(mitt ex däremot som är "man" då, han var otrolig på lampor av olika slag och rätt slags belysning vid rätt tillfälle...)
Men jag förstår PRECIS vad du menar!
Kommer jag hem sent en kväll, så sitter min man och kollar på TV. Inte en lampa tänd i hela huset.
Och skulle han gå in i köket och kommer på att det är så mörkt att han inte ser när han häller upp glassen, då tänder han för att SE. Alltså dimmerns MAX.
Tänker inte.
Men det är just det...dimmer.
Att med ett enkelt grepp trolla fram en magi i rummet så att hemmet och personerna däri kommer till sin rätt och framstår i behaglig dager.
En skön känsla infinner sig och...
Ja, jag förstår inte det där med att "Jaha, det är mörkt, då tänder jag väl lampan". Det gör en sån otrolig skillnad att dimra till rätt känsla.
/Familjens Belysningshitler
Man 43:
Om du säger att tänt ljus blir omysigt så är det nog så.
Hmm *fundersam*
Jag är ju en kvinna... men jag vill ha det mörkt, svart, gärna natt, utan lampor så klart, när jag tittar på TV. Jag visste inte att det innebar att jag har noll koll på mysig belysning - mörkt är väl mysigt (?) - inte heller visste jag att det var manligt att ha noll koll på detta. Hehehe
Skicka en kommentar