I går fick Jonathan (min trettonårige son) ett brev.
Det var hans dykcertifikat som, sent omsider, dök (!) upp.
Eftersom det var nästan på dagen ett år sedan den där händelsen i Frankrike, blev dykcertet en symbol som framkallade tacksamhet.
Tacksamhet och glädje för att det inte gick så illa som vi befarade.
Förra påsken var vi och åkte skidor i Frankrike. Jonathan körde över kanten i en så kallad Fun park och för att göra en lång historia någorlunda kort så kördes han i ambulans till ett franskt sjukhus där vi fick reda på att hans rygg var av på två ställen. Efter tre dygn fick han åka ambulansplan hem till Sverige och ambulans vidare till Drottning Silvias Barnsjukhus.
Där blev han röntgad igen. Och det visade sig att hans rygg inte alls var bruten, det var "bara" två ihoptryckta kotor.
I dag mår hans rygg hur bra som helst.
Och vi är tacksamma.
För ett år sedan.
Något utslitet, men snacka om äkta Halleluja Moment.
SvaraRaderaShit!
SvaraRaderaAjaaaa.
Jag jobbar som personlig assistent till en kille med MS.
Själv är jag gravid och har foglossning. Men det går ju också över...
Det är hälsosamt för ödmjukheten att bli lite påmind ibland.
Ja...verkligen!det var verkligen hemskt det där. Vilken tur att det sluttade så pass bra.
SvaraRadera#slutade (så klart)
SvaraRadera