Att Pirelli vann.
Hon ÄR jätteproffsig, och låten ÄR jätteklistrig.
Men det är ändå inget kul.
Här är mina spontankänningar:
A. Jag trodde jag höll på Rongedal (Göteborg gav enda 12:an), men jag upptäckte att jag satt och hejade mest på Sanna N.
B. Fick ståpäls av Sibels bidrag.
C. Olle, fem år, grät bittra tårar för att inte BWO vann, men det gjorde inte jag. Heller.
D. Skrattade hejdlöst åt Morgan Pålsson när när han berättade att han varit stand-in för Martin Stenmark i Ladies Night när han (Martin) hade kräksjukan.
E. Skrattade lika mycket åt klippet från förra året när Kristian Luuk och Ola Salo promenerade förbi Carola när hon förgäves viftade med Sångfågeln som hon försökte lämna över.
F. Att bli konfronterad av riktigt bra musik när man minst anade det (Maia Hirasawa med The Worrying Kind) tog en stund att hämta sig från.
G. Det är ganska skönt att det är över.
Charlotte i värsta schlagermejken?
Andra bloggar om: Melodifestivalen, Sanna Nielsen, Kristian Luuk, Charlotte Pirelli, Rongedal, Sibel
5 kommentarer:
Maia Hirosawa var bäst, ingen protest!
Eh, Hirasawa heter hon ju. Jag har tittat för mycket på Heros...
Bratz. Alien. Supertransa. Till Belgrad. För Sverige. Inte Sjögren vars analytiska ironi var för smart för svenska folket som inte förstod hur genialiskt han drev med hela evenemanget. Eller så menade han allvar som allt fler försöker intala mig...
Maia Hirasawa gjorde den i särklass bästa musikaliska prestationen hela kvällen. Men hon skulle aldrig ha en chans i dessa sammanhang.
Sanna Nielsen är granntjejen vi vill ha, ung, trevlig, snygg och bra röst, när hon kommer hem från kvällspasset på Friskis o Svettis o blir pussad av pojkvännen. Inga tomma rum där. Oj, hur glad vi blir när de äntligen får bebisen.
I huset på andra sidan vill många ha bröderna Rongedal som ett slags Martin Timell år 2008. Roliga, busande, händig. Och vi vill bo i mitten.
Aliens bor nån annanstans, Bratzen finns i leksaksaffären och supertransorna tittar vi på en gång om året på Pride utifrån och klappar och skrattar. Jag sa en gång om året. Nej, fel låt vann och den kan inte vinna, eftersom den inte har Christer Björkmans beskydd i Belgrad. Eller iaf inte lika starkt.
Rongedals har onekligen lite Martin Timell-utstrålning. Gladroliga och lite busiga. Med någon slags kristen präktighet i grunden.
Och Sjögren var inte ett skvatt ironisk. Men det kanske var en dubbelironisk fint från din sida?
GP skrev förresten träffande om Perelli: "Hälften sminkdocka, hälften schlagerterminator."
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=408256
Här är en bättre länk till GP-artikeln.
Skicka en kommentar