En gammal hårdrocksstjärna som turnerat världen runt och legat etta på listorna i tjugosex länder. Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar första gången jag skulle träffa honom, men inte var det att det skulle vara en sådan genomtrevlig, sympatisk, smart och jordnära norrlänning i alla fall.
För det är vad Kee är.
Plus en anekdotberättare av rang.
Idag fick jag höra några underbara små stories som de här:
När Europe var på presskonferens i Indonesien var det en mycket allvarlig liten man som frågade Kee om han hade samma målsättning med sitt gitarrspel och turnébesöktet som Yngwie Malmsteen haft.
”And what was his intention?” frågade Kee och fick ett lika allvarligt svar:
”To sleep with as many asian women as possible.”
Eller hur svårt det var att hålla gitarrerna stämda när de skulle spela i minus tio grader på Stenbecks legendariska millenieparty på en pråm; hela Europe återförenades för att spela två låtar. (De fick ställa gitarrerna utanför trailern för att de inte skulle stämma om sig på grund av temperaturskillnaden mellan inne och ute.)
Eller att introt till The Final Countdown ursprungligen skrevs som en startsignatur för ett disco i Stockholm. Joey Tempest fick uppgiften att skriva något som lät som en fanfar och som skulle dra igång varje gång discot öppnade vid midnatt.
Så det klassiska introt skapades för att följas av en dunkande discobas.
Efter ett antal discointroduktioner var det någon som hade ett lysande förslag till Joey:
”Den där trudelutten är för bra för att bara vara en signatur, du måste göra en hel låt av den.”
Europe när det begav sig. Kee längst ned till höger.
PS. När jag skrev det här inlägget ville stavningsprogrammet (jag skrev det i Word först) ha Europe till Europé.
På något sätt låter det inte lika tufft med: Kee Marcello som tidigare spelade i Europé.
Andra bloggar om: Kee Marcello, Europe, The final countdown, The final countdown, Yngwie Malmsteen
11 kommentarer:
Kee Marcello, sicket namn. Han heter säkert Lennart Larsson i verkligheten. Joey Tempest heter Joakim Nilsson eller nåt liknande har jag för mig. Fråga det nästa gång, Ulrika: "Ok, vad är ditt riktiga namn då? Va sa du? lite högre tack? Efraim Feskeböxa? och kallas för...va sa du....Turd Shitpile!
Han hade en anekdot om hårdrocksnamn också. När han mötte en gammal musikerkompis på stan. En svensk vardagssnubbe med barnvagn och mysbyxor, och Kees fru frågade efteråt: "Vem var det?" och fick svaret "Stan Black" (eller något liknande ballt artistnamn).
Kee heter egentligen Kjell Lövbom, det är ingen hemlis, så snacka inte skit om min kompis ;-).
Om din basistkarriär hade gått lite bättre hade du garanterat hetat "Jeff Coolriff" typ.
Pete Blakk för fasen. Legendarisk gitarrist i King Diamond. Jag spelade med hans bror Leif... Blakk.
Leif Blakk är ett väldigt rock-kreddigt namn...
Joakim Larsson heter han.
Men vilket disco var det? Daily News?
Weman: Nej, om jag kommer ihåg rätt så var det på Berns, och det var speciellt för musikbranschen.
Kjelle är ju vedertaget en kanonsnubbe på alla plan. Vad är det för fel på att heta Marcello förresten? Kees old man heter självklart Hilding Marcello...
På tal om "när det begav sig" så bör man absolut lyssna in sig på "Secret Society", fst nu är Kjelle inte med utan John är tillbaka, men det vet ju alla...
Kjell Lövbom...ah, min gamla ungdomsflört. Vi gick i samma skola, fast han är äldre än mig. Jag brukade gå och sniffa på hans jacka på rasterna när han inte såg mig. :-)
Han började faktiskt sin karriär som jazzgitarrist i Stetson Cody band eller var det group. Han var en välkammad kille på den tiden i svärmorsrutigaskjortor. Men sen flyttade han till Stockholm, färgade håret svart och blev hårdrockare, tjänade nog mer pengar på den förvandligen.
Hälsa honom från mig, när ni ses nästa gång. :-)
Kesomackan: Vad roligt att ni kände varandra back then!
Joakim Larsson, det var ju Joey Tempest som hette så. Och nu till dagens jag-mötte-Lassie: Stellan gick i samma gymnasieklass som Joey/Joakims kusin.
Mitt eget rockstjärnenamn fick jag inte förrän min karriär (som aldrig började) var definitivt över: på min svensexa spelade polarna in en rockdokumentär om Stanley Leaving.
Fråga honom vad som hänt med Karin.
Skicka en kommentar