Katter är djurvärldens tonåringar

För ett tag sedan diskuterade jag skillnaden mellan hundar och katter med någon.
Vi är båda utpräglade hundmänniskor och kom fram till följande:
Att komma hem till en hund är lite som att hämta din treåring på dagis under optimala omständigheter.
Din treåring kommer då glädjestrålande rusande mot dig, kastar sig om din hals och överöser dig med blöta pussar.
Så glad, och gladare ändå, blir en hund. Varje gång du kommer hem.
Även om du bara har varit ute med soporna.
Att komma hem till en katt, däremot, är mer som att komma hem till ett tonårsbarn.
Du bevärdigas på din höjd med en trött blick som säger: ”Och?”.
Sedan kanske vederbörande undrar när det blir något att äta.
”Men det är det jag gillar med katter” hävdar en del, ”Att de inte fjäskar.”.
Saken är bara att hundar inte alls fjäskar.
Dom blir precis så där glada, det finns inget spelat eller beräknande i det.
Inget, typ ”Om jag ylar och kastar mig på rygg kanske hon orkar gå en extra lång promenad med mig sen.”.
Eller ”Om jag springer runt med en toffel i munnen och viftar på svansen så att jag ser ut som en svajande ostbåge kanske hon öppnar en ny påse med grisöron.”.
Inte då.
Hunden är en genuin och äkta glädjespridare. Och vem blir inte glad i hjärtat av det?

(Därmed inte sagt att jag inte tycker om katter. Och framförallt inte att jag inte uppskattar tonåringar. Jag ville bara framhäva en typisk hund/katt-skillnad och ta död på ett ihåligt pro-katt-argument.)


Andra bloggar om: hundar, katter, musikutmaning, tonåringar, barn,