Semesterslutarblues och chefsassholes

Det går inte att undvika. Sista dagen på semestern innehåller alltid en kompott av separationsångest, vemod och allmän låghet. Nuförtiden har den inte ett skvatt med själva jobbet som väntar att göra, jag kan ärligt säga att jag aldrig haft det så bra som jag har det just nu och det skulle vara ett fruktansvärt straff om jag inte fick komma hit mer. Det är skitkul nästan hela tiden och jag tycker otroligt mycket om alla jag jobbar med. Inte minst min chef.
Men jag lider nog av fantomkänslor från tidigare semesteravslutningar. Det har funnits fler än ett tillfälle där arbetsplatsen som väntat på mig varit ett inferno av vidrigheter, oftast som ett resultat av en maktfullkomlig idiot till chef. Jag har en bukett av executive assholes i mitt förflutna – förmodligen har du det också.
Trots att jag egentligen inte kan uttala mig om det (jag har jobbat på byrå sedan jag var nitton och har inget annat att jämför med) så inbillar jag mig att vår bransch är mer besudlad än många andra av chefsmorons. Grandiosa exhibitionister dras hit och de matchas inte alltid med kompetens.
Hur blir det så här då? Jo, vi har alltså en person som kombinerar ett stort ego, ofta skapat av revanschlusta (kanske han var ett mobbat barn?) med en bristfällig kompentens. Som ska mörkas.
Ta den personen, ge honom (det kan lika gärna vara en kvinna, men dom jag råkat ut för är män) makt över andra människor och du har skapat ett monster. Som blir extra fatalt eftersom allt vi jobbar med bedöms godtyckligt och är knutet till din personliga talang. Att hylla eller dissa är upp till maktpersonen = chefen. Och det som dissekeras är ditt innersta väsen.
Det är sådant som gör att sista dagen på semestern känns som porten till skärselden.
Men vänd på det, ta bort honom och du har det roligaste jobbet i världen.


Andra bloggar om: Reklam, Chefer, Semester,