Om man inte var med på den tiden är det förmodligen svårt att föreställa sig det barnkulturella klimat som rådde på det brunmurriga årtiondet a.k.a. sjuttiotalet. När Disney, gullighet, fantasi och i princip allt annat som barn tycker om var djävulen.
Propaganda och indoktrinering om världens orättvisor som de upplevdes ur ett vänsterperspektiv var ledstjärnor, inte minst när man skulle uppträda för barn.
När jag tänker efter var det tidigt åttiotal (hey, SÅ gammal är jag inte) men teatergruppen som skulle uppträda på min skola den här dagen som jag ska berätta om levde i allra högsta grad kvar i ett renlärigt DDR-Sverige.
Hursomhelst var jag en åttondeklassare med ögonbryn tunna som streck och utåtlockad lugg. Varje dag jobbade jag på att verka cool och världsvan inför mina klasskamrater, trots att jag hade ett självförtroende som en mygglarv.
Pjäsen handlade om något ockuperat land i Centralamerika och det första som hände var att jag och några andra tonårsosäkra stackare brutalt fördes upp på scen och tvingades delta som fängslade nicaraguanska eller elsalvadorianska bönder. För att göra förnedringen total fick vi bära färgglada ponchos.
Skådisarna skulle föreställa militärjuntan och gick in för det hela i hundranittio, utan antydan till lyhörhet.
Publiken bestod av hela högstadiet och scenen gick ut på att vi, de upptvingade, skulle förhöras. Detta innebar att en manlig skådis skrek at the top of his voice två centimeter från mitt ansikte ända tills jag började gråta. Jag förväntades dessutom, totalt oförberedd som jag var, att svara på de framskrikna frågorna. Hulkande och snorande förökte jag svara något som inte lät helt efterblivet. Det gick nog sådär.
Jag kan utan problem frammana minnet av saliv som stänker över mitt ansikte i kombination med lukten av tjockt teatersmink som smälter i värmen från de starka lamporna.
Än idag blir jag förbannad när jag tänker på det. Hur kände teatergruppens medlemmar efter dagens kulturella gärning? "Gött! Nu har man förnedrat ännu en osäker fjortonåring/kapitalistsvin till tårar. En sann kulturell gärning, minsann!"
Hade någon utsatt mina barn, som nu är i samma ålder som jag var då, för samma sak så hade jag stämt deras plyschbyxeklädda arslen.
Andra bloggar om: Barnkultur, 70-talet
2 kommentarer:
hmm det blev inte bättre i början av 90talet heller kan jag intyga.
När jag gick i nian var en frireligiös/neohippie/teaterflum-grupp på besök.
Vi var tvingade av skolan att samlas i Folkets Hus för att titta.
ledaren för den besökande gruppen skrek att ALLA måste ställa sig upp och sjunga med
( "I have got peace in my soul" var orden)
och göra rörelserna till
(peka på sig själv, göra fredstecknet med båda händerna, peka på fotsulan (sole-soul))
Min klasskamrat Jens vägrade.då tog det hus i helvete. sektledaren pekade på Jens och sa att han var fel och dum.
men han gav sig inte utan satt tjurigt kvar,
med armarna i kors medan vi andra sjöng o viftade obekvämt.
efteråt skällde vår klassföreståndare ut oss och sa att vi inte skulle gjort som dom sa och att det var så Hitler gjorde också. använde sig av grupptryck alltså.
så hur vi än vände oss fick vi skit. inte lätt att vara tonåring i högstadiet.
Makalöst att klassföreståndaren kunde med att påstå att NI ägnade er åt gruppdryck. Det var ju det sektledarn gjorde, big time. Usch för att bli tvingad till saker som publik!
Skicka en kommentar